ADHD och medierna

Idag kom en text i Svenska Dagbladet om en allmänläkare som fått sin ADHD-diagnos som 51-åring. En lång text om hur hon hade haft problem hela sitt liv och vid 51-års ålder fått sin diagnos efter att ha gjort en demensutredning. Inte ett ord, inte en fråga av journalisten om denna allmänläkare någonsin funderade på att det sammanföll med klimakteriet.

Klimakteriet och adhd - symtom

Läkaren beskrev det som att ”det låg som en blöt filt över min hjärna”. (exakt det som kvinnor beskriver när de pratar om hjärndimma).

Det var återigen som att läsa en reklamtext för att locka kvinnor till att göra en utredning. Jag jobbar själv som journalist och om jag hade gjort samma intervju hade jag åtminstone frågat - har du funderat på det här att du fick din diagnos i klimakteriet? Kanske hade jag skrivit dit någon rad om att det kan ske feldiagnosticeringar idag eftersom forskning har visat att klimakteriet kan utlösa adhd-liknande symtom.

I USA benämns transitionen redan som en ”cognitive disorder”. I Sverige känns det mer åt som att klimakteriet inte finns. Att det mesta är ADHD. Naturligtvis leder en sån här artikel till att flera kvinnor gör en utredning ”för att de känner igen sig”. Får mig att tänka på en annan diagnos (utmattning) som självaste Socialstyrelsen i en rapport benämnt som ett "antagande".

"När något blir en modediagnos kan den massmediala uppmärksamheten leda till en överdiagnosticering"

Spot on Socialstyrelsen. Det här gäller kring kvinnlig ADHD också.

Ansvar som journalister

Jag är jätteglad för den här läkarens skull att hon fick sin förklaringsmodell, fullt medveten om att man både kan vara i klimakteriet och ADHD. Men vi journalister har ett ansvar. Och det ansvaret är inte att befästa nya målgrupper för en ”ny” diagnos” och öka antalet utredningar. Detsamma borde gälla tidningarna vi jobbar för. Men framförallt är vårt ansvar att belysa hur evidensen ser ut, hur den brister och vad det egentligen innebär. Båda sidorna helt enkelt. Anser jag